En obehaglig situation

 
Igår under ridturen så hände det någonting som gjorde mig så fruktansvärt förbannad. Jag skrittade Hilda påväg till skogen där jag rider in för att komma till traktorstigen där jag rider, och skrittade förbi ett hus där en hund i mellanstorlek kommer utspringandes. Hunden kommer i en väldig fart när den närmar sig Hilda med mig på ryggen och det tar inte långt tid innan den halvt liggandes, hoppar runt oss med ett väldigt obehagligt skall och en aggresiv blick.
 
Både jag och Hilda var helt förskräckta av situationen och vi båda var chockade. Hilda frös fast och var i sin "bubbla". Jag fick knappt kontakt med henne och de tog kanske 20 sekunder innan hundägaren tillslut tog tag i hunden så vi kunde rida vidare. Något jag sedan blev chockad över var att det var ingenting om att personen i fråga bad om ursäkt eller liknande, utan det jag fick höra var att "Vilken tur att hästen är så lugn".
 
Ja, att Hilda i den situationen reagerade så lugnt som hon gjorde var för dem en väldig tur. Med en enkel spark från Hildas sida hade det kanske inte slutat lika lyckligt som det faktiskt gjorde. Jag är också väldigt glad över att Hilda är såpass trygg som hon är och att hon förlitade sig på mig, och att jag lyckades ta oss båda ut ur situationen oskadda. Men om man vrider på det - tänk om jag hade suttit på en ostabil häst som kanske hade satt av i sken vilket i värsta fall kunnat sluta väldigt olyckligt, med tanke på att händelsen inträffade på en ganska trafikerad bildväg. En sådan liten händelse hade kunnat sluta väldigt illa, allt för att ägaren höll en hund som brukar springa ut på liknande sätt, lös.

Islandshästens gångarter - Pass

Bilderna i detta inlägg har jag med tillstånd lånat ifrån Alma Gustafsson, hennes foto-instagram hittar ni genom att klicka här.
 
Den flygande passen, eller pass som det också kallas är likaså tölten fyrtaktig gångart. Hästen har samma rörelsemönster som i tölten men de har även sväv. Den tar i med ena sidan (exempelvis hb+hf), flyger cirka 2-3 meter och tar därefter i med nästa sida vilket gör att passen kan uppnå en väldigt hög hastighet, de bästa hästarna går 100-150m på 6-10 sekunder. En häst som rör sig fram i en pass utan sväv, är ren grisepass. Leif Andersson upptäckte tillsammans med sitt team en mutation i genen DMRT3, och mutationen är det som gör att femgångshästarna har pass.
 
 
Hur lägger man pass?
När man känner att hästen är redo för passen så rekommenderas det att göra sina första passläggningar ihop med en duktig tränare, man kan även göra det själv men då får man vara redo på att det finns en risk att förstöra för hästens övriga gångarter. Jag lägger någon passrepa ibland med Hilda då hon tycker det är väldigt roligt, men att börja träna den seriöst är ingenting vi gör ännu. Först ska tölten sitta till 110%!
 
Att lägga passen är något man bör göra från galoppen. Jag gör så att jag rider upp galopp, tar i den tygeln hästen galopperar i och gör en balansrubbning. Sen är det bara att hålla i och driva! Man brukar förklara det som att man ska rida sönder galoppen och tillslut är den så "förstörd" att hästen faller över i pass.
 
Styrkan i pass
När man börjar introducera sin häst för pass så bör man max lägga 3-4 gånger per ridpass/varannat ridpass och sedan låta hästen få sträcka ut sig i skritt. Vid en läggning krävs det givetvis att hästen är lösgjord, men inte helt. För att hästen ska kunna ta sig fram i en fin pass krävs det något som heter "passpänning", vilket betyder att för hästen ska kunna "passa" med sväv och den explosiva känslan man får, krävs det en viss spänning. I början av ens passträning orkar hästen cirka 30-40 meter, men som med allt annat, ökas sträckan ju mer man tränar.
 

Islandshästens gångarter - Tölt

Tölt är en gångart som få hästraser behärskar, kändast är islandshästen. Tölt är fyrtaktig gångart utan sväv och hästen rör sig i ett diagonalt rörelsemönster där vänster fram möter höger bak och höger fram möter vänster bak. Det kräver från hästens sida bärighet och samling, vilket är grunden och att hästen ska kunna röra sig taktrent i denna gångart. Det är väldigt viktigt att man verkligen samlar hästen före övergången upp så den höjer ryggen och börjar jobba med bakdelen, att bara korta hästen där den inte jobbar korrekt med sin kropp leder till taktfel och det är någonting man vill undvika.
 
Samlingen är något som tar energi från hästen, så att kunna tölta rent längre sträckor är ingenting som hästen kommer orka från början. Man måste börja från skritten och se till så hästen först och främst orkar bära upp sig där, sedan behåller man samlingen och driver upp till tölten så länge man känner att hästen klarar innan man bör sakta ner till skritt igen. Sträckan kommer med tiden bli längre och längre, allt eftersom hästen får mer styrka. Bakdelsstärkande övningar är något man kan blanda in i träningen, exempelvis klättring. 
 
En ren tölt är väldigt behaglig att rida i. Det är ett lätt gungande fram och tillbaka i sadeln och hovklappret gör ljudet "BlackAndDecker". En travtaktig tölt är framåtstötande och ljudet "Bosch Bosch" hörs och en passtaktig tölt är ett lätt vaggande från sida till sida med ljudet "BlackDecker". Från marken kan man se en ren tölt, förutom ljudet, med hjälp av hur hästen rör benen. När frambenet är på sin högsta punkt så skall samma bakben vara i marken.
 
Här är Hilda ren i sin tölt. Hon har en hyfsat avslappnad form i sin nacke och jobbar bra med sin rygg. Rörelsemönstret följer även det korrekta, då bakbenet är i marken när frambenet är på sin högsta punkt.
 
Travtaktig tölt uppkommer när hästen spänner sig i sin rygg och nacke. Rörelsemönstret drar sig mot travens och hästens fram- och bakben ser ut att mötas. Det beror på att hästen har svårt att slappna av i tölten eller inte riktigt lärt sig att arbeta korrekt med kroppen.
 
Passtakt uppkommer när hästen, som i travtakt, spänner sig i rygg och nacke. Det kan även uppkomma när hästen fallit på framdelen eller att den stundvis mister balansen. Att se passtakt är ganska enkelt då hästen rör sig stelt. När bakbenet är i marken så ska frambenet som jag tidigare nämnt vara på sin högsta punkt, men på en passtaktig häst så är frambenet redan påväg ner när bakbenet nuddar marken. Ett par boots fram kan därför hjälpa då vikten får hästen att bli "långsammare" med sina framben och tölten blir därför ren.
 
Här är Hilda passtaktig i sin tölt. Hur jag ser det är att hon dels spänner sig i sin rygg och nacke, samt att när bakbenet inte hunnit sättas ner är Hildas framben redan på sin högsta punkt.

Det isländska stångbettet

Islandsstång är ett bett som är som det låter, ett stång ifrån Island. Det används flitigt av ryttare inom både träning och tävling och det finns en del förufattade meningar angående bettet. Första gången jag såg ett så tyckte jag det såg hemskt och jätteläskigt ut, men nu när jag vet mer om bettet så har jag helt ändrat uppfattning om det.
 
Hur fungerar det då? Jo det är ett bett med mundel som är som alla andra bett - två, tredelade eller raka med tungfrihet. Ett rakt utan tungfrihet har jag inte hittat någonstans så det får man nog specialbeställa ifrån exempel Bombers. Skänklarna finns i olika längder och storlekar vilket även är något som avgör hur stor hävstångseffekt det blir, ju mindre skänkel desto mindre hävstång. Bettet knäpps tillsammans med en kedja och inverkar så att när hästen bär sig rätt, inverkar inte kedjan och bettet blir inte skarpare än vad det är för mundel. Detta innebär att man rider mer på tygelns och skänkelns vikt men för att bettet ska ge effekten den ska, är det väldigt viktigt att kedjan är rätt spänd.
 
Detta gör dock inte islandsstången till ett utbildningsbett utan det är som precis som alla stänger, något man använder för att främst förfina sina hjälper och att få fram det lilla extra hos sin häst. Man brukar kalla det för islandssportens kandar! Det viktigaste när man rider på stång, eller ett bett överhuvudtaget är att man har en mjuk hand eftersom att inget bett är skarpare än den som håller i tygeln.
 
Hilda på ett rakt kimblewick.

Att utbilda efter sin känsla

När vi köpte Hilda, var jag 12 år och kunde inte speciellt mycket om hästar och ridning. Första tiden klädde jag ut Hilda till en hopphäst iklädd i allt möjligt och jag hade stigläder som var så korta att det såg ut som jag skulle hoppa 160, haha. Jag var ju hoppintresserad och tränade Hilda mest efter det, hoppade gjorde vi någon gång i månaden annars reds hon som en tregångare. Det hade en del människor åsikter om och jag fick inte alltid så trevliga kommentarer om det på nätet. Men jag insåg sedan hur kul det är med de extra gångarterna och poff var jag fast, hejdå hoppintresse och nu är det islandshästarna och deras underbara gångarter och temperament jag älskade. Det är min fina lilla Hilda som gett mig intresset för islänningarna och det är jag såå glad över!
 
Jag har under de två åren vi haft henne, lärt mig enormt mycket och med det jag kan utbildat Hilda. Det har inte varit lätt, men vi har kämpat och det har gett resultat. Jag hade ingen som helst kunskap av de extra gångarterna när vi köpte Hilda utan har "lekt mig fram" så att säga, vi har gått efter känsla och det blir svårare än om man har vägledning av en tränare men trots att vi har gått vilse ibland har vi alltid hittat ut och fortsatt träna. Och det absolut viktigaste - inte gett upp!
 
Bild från sommaren 2013, när vi haft henne i någon månad. Då var hon min lille hoppeponny! ;)

Respekt för människor

Någonting jag tycker är en hästägares skyldighet är att lära hästen ha respekt för människor. Eftersom det är såpass stora djur tycker jag det är otroligt viktigt att hästen förstår när männniskan ber om sitt space att hästen lyssnar och respekterar det. När jag går in i en hage så är det ju mysigt med sociala hästar, men om jag klart och tydligt ber den flytta sig ifrån mig förväntar jag mig att hästen förstår vad jag menar och faktiskt flyttar på sig om jag nu ber om mitt space. Att gå in i en hage med klängande hästar som inte aktar sig, är någonting jag inte gillar och är en situation jag tycker är väldigt obehaglig.
 
Hilda stod i en flock en gång med x antal hästar som verkligen hade noll respekt för människor. De anföll och gick nästan över en, vilket slutade med att man fick gå längs staketet med ett longerspö och hela tiden ha koll på vart hästarna var och vart man kunde fly. Så ska det verkligen inte vara att hämta sin häst. Denna situation vi dagligen fick uppleva gjorde att man med en stor klump i magen gick in i hagen och hoppas att man kom ut med livet i behåll. Det är någonting som har satt sig i huvudet och den klumpen i magen kommer tillbaka när jag går in i en hage med hästar som är översociala, utan gränser.
 
Det är inte svårt att få hästen att se människan som ledaren, det behövs bara göras på rätt sätt och med det menar jag tydliga kommandon vad den får och inte får göra. Går den ett steg längre än vad du sa att den fick, backa den ett steg. Man ska självklart aldrig göra det med våld, man ska bara lära hästen acceptera att du ber den respektera dig.
 

Personer som samlar på hästar

Något jag verkligen inte gillar och tycker är synd, är när personer samlar på hästar. Jag har både stått och varit i stall där personer har flertalet hästar, allt från unghästar till äldre som bara står. De rider någon gång ibland och hästarna är omusklade och tjocka vilket verkligen inte är bra för dem, som man förstår. Hästarna i det vilda går ju dygnet runt i stora flockar och i dagens läge är det ju ryttarens/ägarens skyldighet att ge hästen den motion den behöver för att kunna motsvara hästens naturliga miljö och levnadssätt. Sen finns det ju hästar som av olika anledningar inte får gå så ansträngande och det har jag full förståelse för! Men att man köper på sig ett gäng hästar som man ställer i en liten hage och ger massa hö, borstar och rider någon gång ibland tror jag inte hästarna mår särskilt bra utav.
 
Om man väljer att ta det stora ansvaret att köpa häst tycker jag man ska tänka en gång extra om man har möjlighet och råd att ge hästen det den behöver, om man har tid att motionera den och ta hand om den. Hur ser ni angående detta? Ni får gärna dela med er utav era åsikter men kom ihåg att hålla en trevlig ton i kommentarsfältet! :)
 

Ska det behöva vara farligt att möta en bil?

Något jag hatar, när man framför allt rider ut är förare som dundrar förbi ett ridande ekipage eller en häst överhuvudtaget utan någon tanke på att ens sakta ner. Jag måste alltid rida 10 minuter på en väg för att komma till skogen om jag ska rida ut, och på den vägen så möter jag alltid en del bilar varav hälften bara dundrar förbi utan att sänka hastigheten. Det gör mig så förbannad och rädd, i sånna lägen är jag otroligt glad att Hilda är så trafiksäker som hon är men hon är fortfarande en häst och kan bli rädd vilket förarna inte alltid verkar förstå. Ytterst få jag mött, har faktiskt stannat bilen och väntat tills vi gått förbi innan de kört vidare.
 
Det är väldigt synd att fler inte tänker på samma sätt som de som saktar ner hastigheten gör, då skulle det vara mycket säkrare både för bilarna och ekipaget. Hästarna klassas även som ett fordon och inte fan om man som bilförare möter en moped till exempel, bara dundrar förbi utan oftast så måste man sakta ner för att det är en människa som sitter på mopeden och de kan vingla till och ramla. Så är det ju med hästar också, fast snäppet farligare. Det är en människa på ett djur på sisodär några hundra kilo man möter, varför saktar man inte ner hastigheten där då? En moped kan ju ändå inte skena men en människa kan ramla omkull mopeden, en häst kan skena och en människa kan ramla av där med.
 
Varför saktar så många personer ner om de möter en moped men inte en häst? Personer som tar sig tiden att sakta ner om de möter ett annat fordon (häst, moped etc) är sådana som vet hur viktigt det är att sakta ner. Dock finns det ju också personer som inte saktar ner vilket jag tycker är otroligt synd! :(
 

En uppmärksam häst

Att hästen man rider är kvick och hela tiden är med ryttaren, är väldigt viktigt och grunden till mycket. Vill man fram, måste kommunikationen fungera. Hilda kan ha dagar när hon och jag inte kommer överens och då går inte ridpassen bra. Mycket av det kan vara att hon inte alls lyssnar på mig och ska göra tvärtemot, livet med ett sto! ;) haha nej men, för att hästen ska hela tiden ha uppmärksamheten på sin ryttare har jag lärt och märkt att hela tiden ge hästen nya uppgifter, det kan vara allt ifrån skritt till halt men bara hästen håller sig sysselsatt. Några övningar som jag oftast brukar inleda passen med, är övergångar. Det går kort och gott ut på att jag ifrån till exempel halt, går över till trav-skritt-galopp-skritt-trav-halt och så vidare. Att upprepa det är väldigt nyttigt och förutom att det gör hästen extremt uppmärksam på sin ryttare så börjar hästen arbeta korrekt med bakdelen.
 
I varenda start till en ny gångart (speciellt galoppen) måste hästen sätta under sig vilket både stärker hästen och den får enklare med sig bakbenen. Sen får man komma ihåg att vara väldigt tydlig med vad man vill och gör hästen tvärt emot - ner till skritt eller halt och påpeka inte det dåliga med att skälla på hästen, utan istället ös beröm över minsta lilla rätt. Denna lilla övning brukar jag rida när jag känner att hästen tycker allt omkring är mer intressant än att lyssna på mig eller om jag vill ha mer bakbensaktivitet. Jag brukar alltid efter uppvärmningen köra denna övning på Hilda, det fungerar väldigt bra på henne och ju mer vi tränar på det ju mindre hjälper behöver jag. Hon brukar alltid efter ha varit så duktig få ösa på i sitt tempo på långa tyglar, det är nog det hon ser fram emot mest! ;)
 

Att lösgöra en häst i skogen

När man som jag, inte har tillgång till en "riktig" volt så får man under höst och början av våren, endast rida ut. Att rida ut skiljer sig från att rida på banan, men om man är kreativ så kan man få till minst lika bra övningar i skogen men på ett annat sätt. När jag rider ut eller ja, rider överhuvudtaget så känner jag alltid hur hästen känns och utgår ifrån det. Om vi säger att jag tycker Hilda känns lite stel en dag och jag vill mjuka upp henne i sidorna, först brukar jag alltid ställa och böjja men funkar inte det så kan man ta det ett steg längre och på köpet få reda på hur mycket hästen faktiskt lyssnar på sin ryttare.
 
Första övningen kallar jag för vägserpentin och går ut på att man helt enkelt rider serpentiner på vägen. Om man vill sätta ett högre krav så kan man flytta hästen i vändningarna för skänkeln. Den här övningen är väldigt bra tycker jag av många olika orsaker. Först så lösgörs hästen i hela kroppen men sen även så är det en bra övning att se hur mycket hästen lyssnar på sin ryttare. Många hästar kan vilja vända hem i vändningarna vilket är ett litet problem jag och Hilda också haft, men efter många ridturer med denna övning som upprepning så har hon lärt sig att bara jag vänder så betyder inte det hem.
 
Andra övningen har med den översta att göra, fast i stället för en serpentin så gör man en volt. Då finns det också olika alternativ hur man vill göra volten, om man vill flytta hästen för skänkeln eller bara rida en vanlig liten volt. Den här övningen har jag kört några gånger på Hilda och jag har inte testat den så många gånger att jag kan säga vad jag tycker om den, men jag misstänker att den är en övning som får hästen att lyssna på sin ryttare.
 
Till sist är det en övning som funkar överrallt, och det är start och stopp. Det är inte riktigt någon superlösgörande men den är effektiv på andra sätt. Hästen blir kvick för hjälperna och hela tiden med, brukar själv oftast alltid få börja ridpassen med denna övning då Hilda vill helst bara springa fortfortfort ;)
 

Hästens välmående

Något jag tycker är synd, är när tävlingssuget går före hästens välmående. Det finns så många ryttare, som bara har en guldpokal i huvudet och endast ser hästen som ett redskap för att ta sig dit - oavsett hur den mår. Eller bara behandlar hästen som tävlingsredskap. Jag har varit på massa hopptävlingar där jag sett personer rida på bland annat, pessoa och pelham där de slitit så mycket i hästarnas munnar. Då ser man verkligen hur lite hästen egentligen verkar betyda för dem, utan de har de endast som leksaker. Andra har jag sett hoppa sönder sina hästar endast bara för ryttaren älskar att hoppa. När kommer hästens välmående in i bilden? När går gränsen hur mycket som faktiskt är okej?
 
Jag dömer inga eller drar tävlingsryttare över en kam nu så det får ni inte tro, utan det jag menar är att det är så himla synd med ryttare som inte bryr sig ett dugg om hästens välmående. Hästar och även alla andra djur, är fullt levande varelser med en smärtgräns precis som människor, men allt för många glömmer bort det. Det finns även massa ryttare som behandlar hästen för det djur det är och sätter hästens välmående före allt, sånna gillar jag. De är personer det borde finnas fler av. Något jag har lovat mig själv, är oavsett tävling eller mitt ridsug - så kommer hästens välmående ALLTID före. Hur ser ni på detta? :)
 

Fördomar emot islandshästar

I hästvärlden finns det alltid personer som har fördomar, något som det oftast snackas om är islandshästvärlden och det är just det jag tänkte ta upp. Islandshästar är hästar som alla andra, storhästar i ponnyformat gillar jag att beskriva. De har skritt, trav och galopp som exakt alla andra hästar MEN de har även tölt och passgång. Tölten kräver mycket jobb, det är inte bara att sitta tillbaka och ta upp huvudet utan det kräver samling med undertramp och drivning. Passen är också svår och kräver arbete. De extra gångarterna kan försämra en annan, så att hålla alla gångarter i 110% är väldigt svårt och kräver mycket jobb. Det är exakt lika mycket jobb som en "vanlig" häst, om inte svårare.
 
"Islandshästar kan inte hoppa" = bullshit. De är väl klart de kan hoppa, sen är det såklart indvidiuellt och hur mycket man väljer att träna de som avgör. Om man tar ett 10 årigt svenskt halvblod till exempel som knappt hoppat, så är det klart det inte går perfekt i början. Men om man gör det några månader senare efter träning så går det ju bättre eftersom hästen tränar upp sig. De är levande varelser som utvecklas, det krävs bara träning. Likaså är det med islänningar, en hopptränad islänning hoppar ju såklart med bättre teknik än en otränad - men hoppa kan alla hästar. Det är synd att vissa personer inte förstår hur underbar hästras det faktiskt är, deras temperament är underbart och likaså gångarterna.
 

En korrekt form

Att rida i en korrekt form är väldigt svårt. Man kan luras av att det bara är nacken som avgör allt, men det är mer än så. Att en häst ska vilja jobba rätt krävs det att bakkärran (bakbenen) är med vilket gör att hästen slappnar av, som då gör att huvudet kommer ner. Men hur får man med bakbenen då? Hilda har haft lite svårt att få dem med, vilket gör att man måste alltid vara med och hålla henne sysselsatt så hon inte tappar bakbenen. När vi köpte henne visste jag inte så mycket om att rida hästen i form, utan det är något jag lärt mig på senare år och då märkte jag vad en riktig form är och hur svårt det är egentligen.
 
Här ser en bild när hon inte riktigt trampar under sig och jobbar med hela kroppen
 
Mina absoluta favoritövningar som hjälpt mig och Hilda, är först och främst övergångar med tempoväxlingar. Korta stunder i varje gångart, men varannan gång öka och varannan gång samla gångarten med kroppen. En annan övningar är volter, som man varierar med åttvolter och allt möjligt. Jag har kommit på en variant av åttvolter som jag rider ganska ofta och gillar, det är att man rider på 2 åttvolter och på mitten av de båda när man ska byta volt så gör man en halt och ryggar några steg. När hästen står still går du över i en annan gångart mot den du körde innan och fortsätter så. Det lösgör och gör hästen lättare för hjälperna samt bakbenen hänger med.
 
En bild från samma ridpass men med mer aktiverade bakben, vilket ger en mer avslappnad form.
 
Ett bra tips är att filma. De någon filma en gång när du känner att hästen arbetar rätt och en gång när den inte gör det. Sätt dig sen och kolla igenom det, få en bild när du rider i den stunden det inte gick bra och tänk att om jag kanske har rätat upp mig där och drivit där, hade det kanske gått bättre? Man är som en gratis ridlärare till sig själv, som dessutom känner hästen och vet hur den är. När du sen rider igen och känner att det går som det gjorde när det inte gick bra, så har du från videon ju några tips med sig hur du kan göra den stunden till bra.

Bettdebatten

Något som blossat upp ordentligt just nu i hästvärlden är bettdebatten. Man skulle kunna säga att det är NH personerna mot de som rider den "engelska stilen" och den ena sidan smutskastar den andra och den andra likaså, vilket skapar onödiga bråk som går överstyr. Att rida med bett tror jag alla vet att det inte är det naturliga, men att rida med ett tryck på nosryggen är inte heller naturligt, att överhuvudtaget sitta på en häst är inte heller naturligt. Det är så det är i dagens hästvärld, vill man ha det naturligt - släpp ut hästen på en stor äng och låt den leva som för flera hundra år sedan. Men det skulle den inte klara, för nu är hästarna tama och skulle inte överleva det vilda livet. Hästarna har accepterat människorna och de flesta litar på än, det är så det ser ut idag och det hästarna trivs med om man hanterar dem på rätt sätt.
 
Åter till bettdebatten då... Enligt mig så fungerar inte Hilda bettlöst. Det låter säkert i andras ögon helt galet, men det är sant. Hon trivs inte med trycket och stretar emot vilket ger stora skador på näsryggen om man fortsätter på den vägen. Om Hilda hade gillat bettlöst så är det självklart jag enbart hade ridit på det, men nu är det så att hon inte gör det och därför rider jag med bett. Vi har en tandläkare till Hilda ute varje år som checkar igenom hennes mun och de har sagt att den är väldigt fin, hon har aldrig haft något problem med bettet. Jag rider enbart på tredelade eller raka vilket är väldigt milda alternativ som Hilda trivs på.
 
En häst som får sår i munnen av bettet, så borde man kolla hur ryttarens hand är då det ändå är den som styr skarpheten. Men om den inte har sår och allt ser okej ut, så skadas ju inte hästen. Om man vill inspirera personer till att börja bettlöst, så är det väl mycket trevligare att göra det på ett trevligt sätt? Att ta tag i hårdhanskarna och kasta ut ord är ju ingenting man vinner på, utan snarare bildar folk uppfattningar som kanske inte alls är sanna. Jag tycker bettdebatten har spårat, istället för att NH ryttarna ska ta inspiration av de "klassiska" och tvärt om så är det bara en viss sak som gäller vilket är en tråkig attityd som gör att somsagt riktigt onödiga bråk blossar upp. Att det ska bli en rolig sport, så är det dags enligt mig att man ser det ur bådas perspektiv.
 
 

Att sätta ledarskap

Att hästen är lydig och uppmärksam på ryttaren är väldigt viktigt, både på ryggen och på marken. En häst som inte är lydig att rida eller på marken kan bli i fel läge livsfarlig. Därför är ledarskap från första början väldigt viktigt! Dagen efter vi köpte Hilda och hon kommit hem började vi leda henne på volten med grimma, grimskaft och ett litet spö.
 
Vi gick med henne på volten, och stannade och om hon inte gjorde halt när vi stannade så backade och bufflade vi bak henne ungefär 5 steg så vi tog plats. Sen gick vi fram igen och senare stanna, och om gjorde halt när vi stanna så fick hon massa beröm och godis. Sen körde vi samma övning varje dag i ungefär en vecka innan jag satt upp på henne för första gången på Ytterby.
 
Och en veckas träning med buffling och halter har gjort så hon snällt följer efter mig med eller utan grimskaft och hon är väldigt lydig både i ridningen och på marken. En veckas träning kan göra så din häst blir lydig under din tid med den och en annan persons hantering av den = en säker häst! :)